Vemod

Även om jag fortfarande känner att min praktikplats inte är platsen där jag ska göra mitt inträde i arbetslivet som rehabvetare, har jag ändå lärt mig massor och trivts relativt bra bland alla de äldre tjänstemännen (och kvinnorna). Det känns därmed aningen vemodigt att det imorgon är sista dagen här. Jag har tyckt om att alldeles för tidigt varje morgon sätta mig i bilen och fritt få välja bland alla tomma rader av parkeringar här utanför, och att ungefär varannan gång hinna ända in på min handledares arbetsrum innan jag kommer ihåg att jag skulle ha lagt in matlådan i kylen när jag ändå var en trappa ner... Det var längesen jag var ute i arbetslivet och detta har känts som ett "riktigt" jobb, men nu är det snart åter dax för skolbänken igen (läs: laptopen vid köksbordet med alldeles för många koppar kaffe och brister i hushållarbetet att lägga energin på).

Idag kommer den sista lunchen att ätas i personalmatsalen och snart har jag suttit här i "mitt" arbetsrum och använt de ergonomiska armstöden på arbetsstolen för sista gången. En tröst är att det är maj och att bara en dryg månad återstår innan det är dax att möta nya människor igen och påbörja sommarjobbet. Även om jag för det mesta tycker om mitt nya liv och till viss del alltid kommer att vara lite småskygg utan alltför stora sociala behov, så börjar jag nu känna av lappsjukan och bristen på likasinnade här i det asfaltslösa landet. Därför ska det bli skönt att ta barnen med mig och bege mig västerut i helgen; träffa kompisar, mamma, pappa och syskon, gå på kalas, gå på stan... och sedan längta hem till livet på landet igen. Först ska jag däremot passa på att titta ut över Pålgård lite extra och minnas denna tid i kommunens stora hus.