Nu och sedan

Mår lite bättre nu, förutom ilska över det där med hur man smidigast får in både barnvagn och två bildäck i bilens bagage på smidigaste sätt. Bara för att inse att barnvagnens framhjul är tomt på luft, när man väl lyckats packa in allt. Nå väl, värre saker har väl hänt.

Betalade resten av semesterresan hit (bild därifrån) alldeles nyss, så nu är det bara att vänta. Vänta på att bli frisk, på att träna sig till en lite fastare kropp, på sommarlov, på att börja jobba, på att sluta jobba, på att sommaren nästan ska vara över(!)... Eller också bara göra det bästa av tiden som ändå är fram tills dess, och det är det jag ska sikta in mig på!

Utan Ipren, Nezeril och näsdukar vore jag inte mycket för världen.

Sjukdag idag. Jag har lagt skolarbetet åt sidan och istället ägnat mig åt mer nöjsamma ting, som att med Mio baka en toscakaka att smaska av i Badhusparken imorgon med barnen och min mamma, för tills dess räknar jag iskallt med att både jag och de små ska vara friska (-re). Jag kan ju av förklarliga skäl inte träna nu, och paradoxalt nog, precis som vid förra förkylningen, så innebär det att jag äter mycket mindre nyttigt med. Har redan hunnit fika två bitar av kakan, men det behövs väl sådana perioder också emellanåt... Förutom att äta gott så har jag lekt med kameran också, och Viktor leker han med, i den nyss framtagna gåstolen.

(Försöker) kurera mig och min förkylning

Lyssnar på Melissa Horn på Spotify, dricker roiboos-te med honung, äter upp det sista ur toffifeelådan som jag fick av Mattias när han kom från stan sist, och läser senaste numret av den bästa tidning jag vet just nu -mama, det sista numret innan prenumerationen måste förnyas. Det är lite tyck-synd-om-mig-känsla men Mattias har flytt fältet så jag gör vad jag kan i min ensamhet...

Och Klara: jag fick ditt mejl igår och skickade ett tillbaka, kom det fram?

Med känslan av att det vore fredag

Den sista praktikdagen började med sovmorgon. Sedan har den fortsatt i ett lagom lugnt tempo, fika och lite koll på rapporten nu, utifall något mer finns som svar måste ges på medan jag fortfarande är här. Snart väntar lunch ute "på byn" och sedan återstår bara timmar. Solen skiner och precis nu känns det inte alls dumt att snart bli "ledig", om bara förkylningen jag drabbats av vill gå över snabbt så jag törs röra på mig igen också! Jag kom förresten till dagis igår em för att hämta ett barn, som visade sig ha varit hemma hela dagen pga sjukdom (förkyld; hes och hostig även han) och för att bilstolen satt i fel (läs: min) bil... Dålig kommunikation mellan Mattias och mig, eller vad? Men det är tur att man kan skratta åt det.

Vemod

Även om jag fortfarande känner att min praktikplats inte är platsen där jag ska göra mitt inträde i arbetslivet som rehabvetare, har jag ändå lärt mig massor och trivts relativt bra bland alla de äldre tjänstemännen (och kvinnorna). Det känns därmed aningen vemodigt att det imorgon är sista dagen här. Jag har tyckt om att alldeles för tidigt varje morgon sätta mig i bilen och fritt få välja bland alla tomma rader av parkeringar här utanför, och att ungefär varannan gång hinna ända in på min handledares arbetsrum innan jag kommer ihåg att jag skulle ha lagt in matlådan i kylen när jag ändå var en trappa ner... Det var längesen jag var ute i arbetslivet och detta har känts som ett "riktigt" jobb, men nu är det snart åter dax för skolbänken igen (läs: laptopen vid köksbordet med alldeles för många koppar kaffe och brister i hushållarbetet att lägga energin på).

Idag kommer den sista lunchen att ätas i personalmatsalen och snart har jag suttit här i "mitt" arbetsrum och använt de ergonomiska armstöden på arbetsstolen för sista gången. En tröst är att det är maj och att bara en dryg månad återstår innan det är dax att möta nya människor igen och påbörja sommarjobbet. Även om jag för det mesta tycker om mitt nya liv och till viss del alltid kommer att vara lite småskygg utan alltför stora sociala behov, så börjar jag nu känna av lappsjukan och bristen på likasinnade här i det asfaltslösa landet. Därför ska det bli skönt att ta barnen med mig och bege mig västerut i helgen; träffa kompisar, mamma, pappa och syskon, gå på kalas, gå på stan... och sedan längta hem till livet på landet igen. Först ska jag däremot passa på att titta ut över Pålgård lite extra och minnas denna tid i kommunens stora hus.

Viktor "fyller" 4 månader idag...

... och har firat detta med illskrik (mardrömmar?) kl 22.30, 23.30, 01.00, 02.00, 04.00, 05.30 och 06.10. Tänk vad exakt man utan ansträngning minns fast man är så trött. Mio gjorde morgon vid 06.10-vrålet och medan Viktor sedan gott somnade om så lyckades inte jag alls lika bra, det är svårt när leksakstraktorer pråmt ska använda en som kullig väg. Vet att vi alltid varit relativt bortskämda med nattsovande barn (det enda ämne där vi varit riktigt enade i tillvägagångssätt och rutiner) men kanske är det en nackdel de gånger de inte sover lika gott.

Idag blir en dag med mycket kaffe med andra ord... och nedräkning tills Mattias kommer hem igen i eftermiddag. Kanske ska vi besöka öppna förskolan för första gången också (igen, förra veckan var det ju stängt när vi väl tog oss dit).

Finbesök!

Mio promenerade hem med farmor förut idag, och min fina katt följde med. Jag och Mattias pratar lite om att skaffa en ny eftersom Lovis numera bott hos hans föräldrar så länge att hon rotat sig där (det tog max en timme idag innan hon ville gå "hem" igen). Men det blir först efter sommaren isf, och en hankatt denna gång, för ingen honkatt kan någonsin konkurrera ut min fina, lilla Lovis.

Regn nästa?

Det har sett oroväckade mörkt ut på himlen ett tag och några regndroppar blåste nyss mot rutan, så det är väl bara åskan som fattas, här i min ensamhet... Jag har redan tvingats döda en humla, en sån där grej som jag alltid skriker efter Mattias för, liksom för att hålla min hand när åskan går.

Det blev ingen lekpark idag för två traktorer kom med grus och Mio hängde glatt med dem på en åktur och har ännu inte kommit åter, och inte mig emot. Jag och Viktor passade på att åka och handla lite istället och efter att ha hört att vissa familjemedlemmar lever på godis och korvbröd nu i dessa tiden så passade jag på att låta ett par frysdiskpizzor slinka ner i korgen till mig och Mio.

Kanske bäst att stänga av datorn utifall att...

Vaknade kl 06.05 av en glatt jollrande Viktor och tänkte alla de där orden som tyder på ett litet ordförråd. Men jag hämtade in honom till mig och placerade honom i liggdelen till vagnen alldeles intill i dubbelsängen, och låg sedan och stoppade in nappen med jämna mellanrum en stund - sedan sov vi alla tre till 08.15! Och inte nog med det, medan jag sedan gav Viktor sin ersättning så dukade Mio fram frukosten. Jag frågade lite skämtsamt om han inte kunde göra lite kaffe också, och Mio var inte sen att haka på. Jag fick kolla att vattenmängden blev den rätta men i övrigt gjorde han allting själv, efter instruktioner förstås, och det smakade perfekt! Tyvärr hade jag bara mobilen tillhands så bildbeviset är inte det bästa...

Om solen stannar kvar även efter att jag damssugit lite så ska vi köra en favorit i repris från igår, men med fika hemifrån idag. Mio accepterade mitt förslag med ett leende trots att hans svar på frågan om vad vi ska göra idag egentligen var att åka till Gotland med den stora båten...

Mitt favortsnacks just nu!

Naturella cashewnötter som jag sedan "lägger" i en blandning av pyttelite vatten, salt och tandoorikrydda innan de rostas i ugnen en stund. Smaskens!
Och även efter myskvällen med Mio återstår nu en hel del till bara mig!