Sönerna och jag

Brukar aldrig kalla barnen för ”söner” eftersom jag inte i första hand ser dem som pojkar utan som barn. De är min next generation och mina mästerverk. Egentligen är de ju inte mina heller utan bara två fina små människor som jag fått förmånen att skapa och uppfostra, tills de fått vingar nog att flyga vidare. Men ingen regel utan undantag, så just nu är de ”söner”.

Idag har vi ”gjort byn”, jag och sönerna. Vi har både besökt affären, caféet och lek-/aktivitetsparken. Mio har nyligen lärt sig att byn heter Bispgården så på caféet pratade han om att vi skulle gå till en och en till annan ”bispgård” sedan, en där affären var och en där lekparken ligger. Barnen kan vara fruktansvärt krävande på alla tänkbara sätt, men så mycket som de berikar mitt liv hade ingenting annat kunna göra.

Miomys: Tjorven, Båtsman och Moses.

Tjorven: "När jag blir stor ska jag gifta mig med en rörmokare."
Malin: "Varför då?"
Tjorven: "För att de tjänar så snuskigt mycket pengar nu för tiden, säger pappa."
Stina: "Jag ska också gifta mig med en rörmokare när jag blir stor, för jag vill göra likadant som Tjorven."

Vem minns The Moffatts?

I mitt pysselskåp finns en plastficka med klistermärken/stickers och i den finns ett kuvert med de märken som överlevt min fjortistid. Där finns bland annat ministickers från tidningen FRIDA och bland dem citat som "Varning för Moffattsfrilla!" "Moffatts är bäst!!!" och "Vem f-n är Scott Moffatt?" - och det sista undrar jag med! Minns någon annan vilka de var?

Det gick snabbt att pyssla ikväll förresten och nej, jag använde inga av de gamla FRIDA-stickersen trots att det även gick att välja på "mycket av vår framgång beror nog på ABBA" som ett citat till en A-teensbild eller "äkta tuttar svänger" (utan bild). Jag hade bara foton till tre sidor (har totalt gjort 7 eller nåt sånt) och denna scrapbook är inte alls lika välarbetad som Mios, stackars lillebrorsan... Nu sitter jag vid min laptop och sörplar teet jag inte ens hann koka medans jag pysslade, för jag tyckte mig höra åskan förut (nu var det dock så längesen att jag iaf vågat stoppa i modemet igen). Har ännu inte hört något mer om hur det gick för darling och hans bil, men som det lät sist så skulle den dumpas på Hemvägen för ett tag och 9-5:an slitas av oss båda.

Önskar en god natt.

Friday night (ibland blir det verkligen inga bra rubriker alls, hur mycket tankearbete som än pågår)

Hade tänkt skriva om att Mattias åkt till stan igen och att jag, innan han ens hunnit fram, beställt de nya förlovningsringarna vi sett ut tidigare i veckan (men först idag fick hemlånat ringmåttet och kunde välja rätt storlekar). Nu skrev jag ju iofs det också men innan sms:et jag skickade Mattias om att beställningen var klar kommit fram, så ringde han och hade verkligen inte hunnit till stan eftersom hans bil gått riktigt sönder... och därmed kom jag av mig lite. Nu väntar han bärgning (av en kompis) innan han kan ta sig till sitt ex-jobbs pubafton och sedan jobba där hela helgen innan han kan sätta sig på någon av de få bussarna hem. Förmodligen betyder det att han inte kommer hem på söndag som jag hoppats på utan först på måndag, men jag ska göra vad jag kan för att hålla humöret uppe.

Nya förlovningsringar blev det iaf som sagt. Tänker inte skriva vilken modell men de är beställda från Ark Sweden Design och när vi väl fått dem så ska jag visa bilder! Det blev iaf ringar som gjorda för att vara ensamma, så om vi om många herrans år ändrar oss igen och kommer på att vi vill gifta oss så får vi vackert byta igen! Huvudsaken är ju att vi inte byter partner...

Nu ska jag spendera fredagskvällen med läggning av bästa barnen och sedan med en kopp te och några sidor i scrapbooken (och städning av min plånbok för Mio har just gett mig anledning till det...). Tyckte förresten att det var längesen jag publicerade mig själv, därav bilden mitt i allt.

När det blir som man tänkt sig...

så blir det inte som nu. För jag hade tänkt mig en joggingtur även ikväll nu när jag känner mig så motiverad att det är bäst att passa på - men regnet öser ner och träningskläderna hänger på tork så det får nog bli en bit kladdkaka till sprakandet från brasan i spisen istället...

Fel jag gör när jag skriver praktikrapport:

1. Jag stör mig och lägger alldeles för mycket energi på små lay-out-fel, som hur rubriker och underrubriker ser ut, trots att jag vet att jag borde ha ett innehåll att arbeta med och spara sådana småsaker tills det blir dax för slutredigering.

2. Jag tänker alltid att "idag ska jag starta på uppgift 4" eller nåt, men ALLTID fastnar jag ändå på något redan i uppgift 1 och kommer aldrig längre än max till uppgift 3. Därför består de sista uppgifterna fortfarande bara av enstaka meningar och inga stycken, medan uppgift 1 och 2 bearbetats minst ett tiotal gånger.

Torsdag

Igårkväll sprang vi, lägda upp och lägda ner. Nog för att Mattias startade med händerna i byxfickorna och i efterhand tyckte att "Mio minsann hängde på ganska bra" men i övrigt förtjänade han den muta i form av en godisask som jag tidigare på dagen meddelat via ett mms och som bara gavs på villkoret att jag under joggingturen skulle slippa bli kritiserad. För att vara jag, som för fyra månader sedan låg höggravid med foglossning och flåsade bara av att vända mig i sängen, så är jag i nuläget jävligt vältränad! Inte närmelsevis mina mål där uppe bland stjärnorna men en bit på väg mot trädtopparna iaf - och då ska jag inte ha kritik av honom som var med och försatte mig i orörligheten... Och så fick jag ju inte heller denna första gång på nästan ett år som vi joggade tillsammans. Igår var för övrigt Grekland bara tre månader borta. Men än är det ju "bara" en vårdag i maj och jag funderar på att ta med mig datorn ut i solen!

Morgonpasset i P3 kan verkligen vända vilken dålig morgon som helst.

Det är en sån vecka nu som gör mig odräglig, deprimerad, gråtmild och mer krävande än vanligt, och minst 25 år av sådana veckor återstår... Det är svårt att ens älska sig själv alla gånger.

Vi ska förresten inte gifta oss, apprå på kärlek. Verkligen inte i år och förmodligen inte alls. Vi har pratat om det, fram och tillbaka och fram igen. Alla små prinsessdrömmar är inte menade att förverkligas och det kan jag förlika mig med. Det jag sörjer är istället att förbli en "Holm". Det är klart att jag kan byta efternamn ändå men det blir ändå inte riktigt samma sak. Funderar på att byta förlovningsring (-ar) istället... men jag måste jobba på ett fint tal för att övertyga min inte fullt lika materialistiska fästman om nödvändigheten med att inte ha ringar som är anpassade efter att bli fler.

Nåväl, ville bara få det noterat att de dåliga dagarna har anledning till det och att dagen idag känna ganska bra ändå.

Tisdag: kväll

Här väntas dubbelavsnitt av Andra Avenyn så snart soffsällskapet klivit ur duschen. Sedan sängen och förhoppningen om att morgondagen ska bli så mycket mer minnesvärd.

Denna dag är inte en sådan som går till historien som minnesvärd.

Mio hann nästan inte ens ge mig en hejdåkram (och jag honom) innan en dagisfröken kom och drog honom med sig för att vinka, och jag har utöver det "vanliga" träningsprogrammet jag brukar göra testat 10 minuter på fettförbränningsprogrammet på löpbandet. Sedan har jag sett en älg genom det oputsade köksfönstret och jag har förberett en redovisning av en artikel som jag ska göra på praktiken imorgon. Tittade lite på rapporten också men jag "är inte på humör". Mest energi av allt har nog ändå gått åt till mina arggument för att "bara" behöva vara ensam hemma med barnen i två dagar istället för tre den kommande helgen (vet inte än hur det slutar tyvärr)... Det är inte saknad av Mattias eller det ensamma ansvaret för barnen som räds mig, utan vad gör man liksom i sin ensamhet en söndag i Böle (eller överhuvudtaget egentligen, för jag är inte helt säker på att det hade känts bättre om vi varit i stan)? Nog för att just den dagen blir ensam hur som helst, men att iaf ha en måndag med sociala inslag att se fram emot sedan ger situationen en mindre hopplös stämpel.

Kanske att jag kan flörta mig in hos Mattias så att jag får följa med honom och Viktor på affären när de hämtar Mio, i ett försök att liva upp nåt, för såhär vemodig vill jag inte vara!