Att kapa ved (eller klyva? menar iaf det man gör av "kabbarna") var inte riktigt min grej. Jag har aldrig behövt ställa i ordning ved förut men det där med luftvärmepump tycks ju dröja (och ingen annan finns att skylla på än mig själv för Mattias hade köpt en för längesen om jag bara velat sova i surrandet). Så det var bara att bita i det sura äpplet och inse att om jag fryser inomhus nu när det är +7 ute så kommer jag att frysa så in i ... till vintern.
Jag har inte riktigt lust att skylla på själva kapandet (klyvandet?) heller för medan svärföräldrarna nyttjade den elektriska maskinen så slet Mattias av sig jackan och började hugga för hand - medan jag lite tafatt samlade ihop veden han åstadkom. Efter ett tag, när jag av blåsten, förkylningen, stillaståendet och för dåligt isolerade gunnistövlar, både blivit kall och fått värk i ben och rygg så blev det vår tur att handskas med elektroniken. Hade förutsättningarna bara varit bättre så hade det hela nog kunnat vara riktigt roligt men istället kom jag med arrgument som att "om vi gör dem så stora att de precis går in i (ved-)spisen så blir det inte så mycket luft i påsarna när man bär in veden från vedboden, man slipper alltså både en del jobb nu och sedan" -eftersom mellanrummen mellan de små vedpinnarna i påsarna gör att man måste gå fler gånger... Behöver jag säga att Mattias mest skrattade och till sist även klöv de allra minsta bitarna bara för att.
Vi fick iaf god middag sedan och nu ligger ännu ett lass ved här utanför på torkning. Själv smet jag hem med Viktor som ville sova och sedan hamnade jag här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar