Jag är en sms-smilare (nytt ord?) och någon enstaka gång även i mejl, dock inte i blogginlägg där jag hellre försöker klä in mina känslor i ord. Just nu är jag glad, lycklig och stolt över att ratta ett vrålåk med extraljus på si sådär 550 watt. Fast som jag tidigare sagt så är (tyvärr?) ljusfunktionen inte det primära, utan jag har helt enkelt insisterat på totalt fem extraljus (2 nya) för att det är snyggt!
Mitt bilintresse begränsar sig i huvudsak till exteriören och kanske började det när jag på högstadiet blev naivt förälskad i en av motornördarna i klassen under, eller också innan. Jag kärade sedan ner mig i fordonsprogrammets snyggaste kille (med skitigast händer) när jag var 17 och trots att han är snäv (besitter "spetskompetens") och saknar mycket av den allmänbildning som många gånger efterfrågas och därmed kan vara "svår att ha i möblerade rum" har jag aldrig ångrat mig. Att jag pluggar på universitetet och har skapat oss ett hyffsat snyggt hem och att han skapar bilar utöver det vanliga gör att vi oftast kompletterar varandra, samtidigt som vi också förstås har en hel del gemensamma intressen. Hur som helst så bryr jag mig inte längre om ifall mina kläder, mitt smink och mina höst-/vinterstövlar skär sig mot att jag också gillar bilar. Det enda som stör just nu är att den älskade bilen inte är ren, och så skulle jag haft 4 matchande 15" hjulsidor...
I Bispgården finns en halvskabbig ungdomsbil med en påklistrad bild av en liten kille som pinkar på en Saab. Vetskapen om att min till synes ordinära kombibil ganska säkert skulle köra ifrån honom om chansen gavs gör mig varm och trygg inombords. Det är ett praktexempel på vad som är jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar